Ur boken

Det började i terapifåtöljen. Jag ville förstå varför jag alltid försökte hjälpa andra – varför jag sög åt mig deras oro. Jag ville att elever och vänner skulle må bra. Det var som om jag bar en osynlig plikt att rädda världen, även om jag själv gick sönder. Men världen ville inte räddas. Skolsystemet kunde inte förändras. Samhället och livet utanför skolans väggar trängde in genom dörrspringor och korridorer. Till slut insåg jag att jag inte längre kunde stanna kvar i klassrummet. Vart skulle jag ta vägen?

När jag för första gången sitter mittemot Kerstin känns allt obekvämt. Den ljusblå fåtöljen är mjuk och skön, och ändå vrider jag mig som om jag inte riktigt får plats i min egen kropp. Det svåra är inte att vara där – det svåra är att säga varför. Att inför en främmande människa förklara varför jag vill ha terapi. Kerstin ställer en fråga som följer mig hem, in i köket, in i tankarna:– Vad driver dig?

Svaret kommer smygande, ur barndomens dammiga skrymslen. Jag har överlevt genom att göra andra glada. Som liten var jag omedvetet rolig, uttryckte mig med gester och mimik som om det var min personlighet. I första klass fick jag mina klasskamrater att skratta under morgonpsalmen. Det straffades med kvarsittning – något jag inte förstod. Jag ville ju bara göra dem glada. Med åren växte rollen. Jag medlade, dämpade konflikter, försökte hela sådant som egentligen inte gick att hela. Jag visste vad andra människor behövde – men vad behövde jag själv?

Jag ville inte bli som mamma, men jag såg henne i min spegel: rädslan inför okända miljöer, osäkerheten som höll henne tillbaka. Och samtidigt undrade jag: var jag också lik pappa? Vid ett av mina besök hos mamma ber jag henne beskriva honom mer på djupet. Då tar hon fram dikterna – hans röst på papper. Ur bunten med maskinskrivna blad glider ett prydligt hopvikt papper ut, med två korta dikter med titeln No1 och No2. Jag läser dem flyktigt. Då säger det mig inget mer än att jag vill förstå den man som dog innan jag föddes.

Senare den kvällen öppnar jag datorn. Jag tar ett första steg, nästan trevande. Jag skriver till honom.

Mitt första brev till pappa

Du skrev dikter, pappa. Ett trettiotal. Lever din röst kvar i dem? Kan orden visa mig vem du var? Mamma har sagt att du var idealist. Romantiker. Omtänksam. Begåvad. Att du lämnade bestående avtryck. Fast jag aldrig suttit i ditt knä är du ändå något extraordinärt. En kraft i mitt liv, trots att du aldrig varit där. Det mest ofattbara hon berättade var detta: Du dömdes till fängelse för spioneri mot främmande makt. Du ska ha spionerat på tyskarna – för de allierade. När du avslöjades, mot slutet av kriget, hade det neutrala Sverige i tysthet svängt. Sanningen gick inte längre att blunda för. Under myndigheternas skyddande yta pulserade en växande insikt om nazisternas brutala utrotning – av judar, men också av alla som inte passade in i Hitlers vision. Du fick ett lindrigt straff, kanske för att du hade något som liknade mod.

Du hade överlevt en torpedering. Och hade varit inblandad i räddningsaktioner för att föra judar i säkerhet. Det talades om ett bankkonto i England – pengar du inte ville ta emot. Du hade bara gjort det självklara, sa du. Räddat liv. Efter kriget, när du arbetade på Nordstjernans fraktfartyg och kom till Stockholm, ville skeppsredaren Axel Ax:son Johnson gärna träffa dig ombord. Mamma berättade det med stolthet. När jag som tonåring trilskade, kunde hon säga:– Om pappa Harry levt hade det varit andra tongångar. Han var bestämd. Han hade aldrig tolererat ditt beteende. Och så fanns där något mer. Ett ord, nästan släppt i förbifarten – som om det var meningen att jag skulle höra, men inte fråga: En pojke. Ett barn. Kanske ditt, kanske inte. Född under kriget. Bortadopterad. Sedan blev hon tyst.

När terapeuten ställde sin fråga visste jag inte att svaret fanns långt tidigare – i ett kök på 1950-talet, i en kvinnas sorg och i ett liv vävt av allt det som inte kunde sägas. Jag anade att mitt behov av att rädda andra inte bara handlade om nuet. Det hade rötter. Trådar tillbaka till en tid före min födelse. Till det som formade mig innan jag mötte världen. Jag vet bara inte vad jag söker än.